PULVIS ET UMBRA
Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.
Här kommer en novell jag skickade in till en tävling som Stockholms stadsbibliotek anordnade förra året. Temat var vampyrer. Den vann inte. Nåja. Jag lägger upp den här, eftersom mina planer på att färdigställa en ny bok med noveller nog aldrig kommer att bli verklighet. Klicka på bilden för att läsa.
Vissa böcker läser man därför att andra väljer dem åt en. Det behöver inte betyda att de är dåliga. I fallet med Beate Grimsruds En dåre fri handlade det om en bokklubb jag är med i. Man röstade demokratiskt fram denna titel, och jag var inte med, så jag hade inget att säga till om den gången. Men det gjorde inget. För efter läsningen är jag jävligt glad att den här boken råkade hamna i min väg. Det är bitvis rätt skakande läsning, men aldrig på ett smörigt eller inställsamt sätt. Huvudpersonen, norskan Eli Larsen, har fyra alternativa personligheter, fyra gossar som bor i hennes huvud. Huruvida den medicinska termen schizofren är korrekt eller inte vet jag inte. Men Eli, som för övrigt är en mycket kreativ och konstärlig person, bär dessa herrar med sig under barndom, tonårstid och i vuxenlivet. De får henne att göra saker hon egentligen inte vill, som att sova i hörnet i köket, stänga av och sätta på vattenkranar, ha sönder saker, skada sig själv. Det blir värre och värre, och resorna in och ut på akutmottagningar och vistelserna på slutna avdelningar är många. Ändå är Eli en stark människa. Hon skriver böcker, gör filmer. Vinner priser. Har många vänner och vinner ett visst renommé.
Prosan i romanen är glasklar. Allt berättas i första person presens, även tillbakablickar. Det hoppas friskt i tid och rum, men det känns aldrig förvirrande eller svårt att hänga med. Grimsrud balanserar de olika planen mycket skickligt och är en driven berättare. Under resans gång alluderas till verk som Eli ska ha skrivit och som påminner om böcker som verklighetens Beate Grimsrud givit ut. Ändå är det ingen självbiografi. Författaren har själv valt att inte besvara frågan om det hela bygger på hennes liv. Och egentligen – vad spelar det för roll? Det är ju en roman. Ingen tycka-synd-om-mig-bok. Ingen snyfthistoria, även om det som händer Eli bitvis är mycket tragiskt. Inte heller är det ett inlägg i debatten om vårdkvaliteten i Sverige (Eli flyttar hit i ungdomen), och jag tror verkligen inte att Grimsrud föresatte sig att vara någon sorts språkrör för personer med de här diagnoserna. Nu vet jag inte mycket (faktiskt ingenting) om dessa sjukdomar och terminologin, men jag köper ändå symptomen och Elis tankar, känslor och handlingar är mer än trovärdiga.
Här och där finns underbara oneliners som olika personer i boken kommer på eller säger. Sitt inte av livet, tror jag en lydde. Det rådet får Eli av sin terapeut. Hon biter ihop och kör sitt race. Bokens nära fyrahundra sidor är snabbt avklarade, och då var jag ändå skeptisk till ämnet. Jag kommer definitivt att försöka mig på flera böcker av Grimsrud. Det borde ni också göra.
Jag har skrivit om Jonas Karlssons noveller tidigare, och nu är det dags igen. Varför? Hans senaste novellsamling, Spelreglerna, publicerades nämligen nyligen (oktober 2011). Jag har tidigare skrivit att jag imponeras av Karlssons texter; denna volym är inget undantag. Han är konsekvent i sitt skrivande i så mån att saker och ting återkommer. Det kan handla om personer, händelser, platser. En känsla av déjà vu, om man så vill. Det som känns nytt den här gången är att Karlsson aldrig varit så medveten om detta som nu. I debuten Det andra målet (2007) återkom figurer och platser, men på ett mer löst sammanhållet sätt än nu. I Spelreglerna är det som om inte bara själva historiernas rekvisita, utan även tematiken, gång på gång återkommer. Det är – kort och gott – som när man tror att man ser en skugga i en spegel. Var där verkligen något, eller inbillade man sig bara?
Det tål att upprepas: Så konsekvent som nu har han aldrig varit, den gode Jonas. Därmed inte sagt att allting är på topp. Vissa saker börjar kännas en smula … tja, upprepande? Som det här med det eviga lunchandet på Gondolen. I den novellen (”Högläsning 2”) gör författaren dessutom ett par slarvfel som borde korrigerats på redigeringsstadiet. Man äter lunch och när man sedan lämnar restaurangen är det mörkt ute? Och varför promenaden genom Gamla stan om man ändå ska tillbaka mot Slussen? Slutligen ligger väl ändå inte Räntmästartrappan vid Stadsgården utan vid Skeppsbron? Nåja.
I novellerna ”Fakturan” och ”Spelreglerna” är två av mina favoriter. I den förra får huvudpersonen en dag en absurt hög räkning och vet inte hur han ska betala den. I den senare beskrivs något som först verkar vara ett slags spelregler för ett okänt spel som, bit för bit, blir alltmer bisarrt. Inget blir klarare allteftersom, tvärtom, men det är just det som är novellens styrka. Här är Karlsson på topp i sitt berättande.
Även om den inte riktigt kommer upp i hans andra bok Den perfekte vännens klass är det ändå njutbar läsning. Långnovellen ”Fakturan” fogar sig naturligt till de två längre texterna ”Rummet” och ”Cirkus” ur nämnda samling. Nu är ju inte jag rätt person att tjata om att folk ska skriva romaner, men det känns så att säga som att det är på gång nu för Jonas Karlsson. Han behärskar sannerligen den typen av texter som liksom smyger sig runt sig själva, likt en moebiusslinga, och sedan biter sig själva i svansen (som Orobouros). Nästan lite cortázarskt. Rekommenderas.
Strax innan årsskiftet laddade jag upp en pdf med femtiotvå kortprosatexter som alla hade det gemensamt att de var och en bestod av femtiotvå ord, varken mer eller mindre. Sedan dess har jag rensat lite bland dem och tagit bort sju stycken. Titlarna – alla namn på spelkort – rök också, och jag beslöt mig för att enbart använda den titel jag lade på efter själva kortnumret. Håll till godo. Kommentarer och glada hejarop mottages naturligtvis gärna med tacksamhet.
Poeten Tomas Tranströmer har tilldelats Nobelpriset i litteratur för 2011. Svenska Akademiens motivering lyder: ”För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.
Ett välförtjänt pris, om ni frågar mig. Jag har läst honom av och till i ungefär tio år. Skulle jag vara tvungen att välja en favoritdikt blev det svårt, men överlag tycker jag om samlingen Den halvfärdiga himlen (1962) mycket. Roligt att han äntligen får priset innan han dör. Att det handlar om en svensk, vit man är fullständigt irrelevant. Det är skrivargärningen som belönas, inte personen. Icke desto mindre gläder jag mig å personen Tranströmers vägnar.
So what’s new? I finished reading 2666, which was marvellous, Last Evenings on Earth (which was also great, but I didn’t realize it until I was past about half of the book), Nazi Literature in the Americas (which was ok, but not all that I had hoped for), and now I’m reading The Savage Detectives. I don’t know, maybe I’m running the risk of overdosing on Bolaño. But I just can’t stop. He’s my sugar now, he’s my crack. And I’m sorry if I offend anyone by comparing literature to drugs, but hey, shouldn’t it be addictive, shouldn’t you crave it? I mean, otherwise, what’s the point?
In other news, winter has me firmly in its grip and I’m feeling all kinds of anxieties because of the weather. This Saturday, I was at a party. Probably had too much to drink and made a fool out of myself. I ended up falling asleep in the subway (which is how I’ve reconstructed it later, anyways) and waking up in some suburb on the red line, forcing me to take a taxi home at what cost I don’t even want to think about now and then waking up the day after discovering I’ve puked all over the bed and also on the floor.
Yeah, I turn 30 in about a month.
So everything’s going pretty well, except no one listens to me at work, I’m feeling like shit on account of the weather, Christmas’s coming up which gives me even more angst since the family can’t seem to agree on whether we’re giving each other stuff this year or not, and also the impending midlife crisis that comes with turning the big three zero.
I bruise too easily.
By the way, the title of this post is from Bentley Little’s short story of the same name. Poetic, doncha think?
… and got myself an iPhone 4. Finally. Yeah, sue me. Depending on how well this thing with battery time turns out, this might actually be pretty cool. There are a zillion apps and stuff you don’t really need, but will help you pass the time when you forget the book you’re currently reading at work (yes, this happened to me, the book in question being Nazi Literature in the Americas by Roberto Bolaño, and yes, I’m a Bolaño junkie at the moment). But who knows, things might also pan out to the disadvantage of Apple Inc. when I throw the fucker out of the window in a bout of unparallelled rage creating such a massive badwill that – but I digress. At least it’s bound to beat the piece of shit HTC phone I carried around about a year ago.
Jag kunde inte låta bli att trösta mig med ett par Bolaño i det här självmordsvädret som råder nu. Gick förbi Akademibokhandeln och inhandlade den översta och den understa volymen. Men vad fan. 2666 har jag ju burit runt på ett tag nu, så att den är lite åldersrynkig är ju inte konstigt. Men The Savage Detectives köpte jag idag och insåg först efteråt hur pass välbläddrat just detta exemplar var. Normalt sett brukar jag ha svårt för det; jag vill att mina böcker ska vara som liljevita oskulder när jag köper dem, men just den här boken var jag så sugen på att jag inte iddes vänta på leverans från valfri nätbokhandel. So there. Nazi Literature In The Americas slank med av bara farten (kul att se att Picador, vars omslag jag föredrar, hunnit ge ut den). Last Evenings On Earth hade jag sedan tidigare. Den tänker jag läsa så fort jag är klar med 2666 (mindre än hundra sidor kvar nu!), men jag har givetvis redan tjuvstartat på den första novellen. Jag säger det: Bolaño har på något sätt fått mig att upptäcka läs- och skrivglädjen igen, även om den aldrig direkt varit försvunnen. Nästan åtta år efter sin död får han en människa i en helt annan världsdel och med ett helt annat liv att känna sig levande, känna sig som när man är på bio och ser en riktigt bra film, eller när man ligger och knullar och själva sexet egentligen är mediokert, men det är något mer, något annat. Något vibrerande, sjudande, kokande (förrädiskt?). Ni märker att jag återkommer till vissa ord när jag ska försöka beskriva det här, men det är det han gör med mig, Roberto.
Jag kommer antagligen att skriva mer om de olika titlarna i takt med att jag plöjer dem, så håll utkik.
Nu har jag bara cirka etthundrafemtio sidor kvar av tegelstenen 2666. Och jag vill inte att den ska ta slut. Utan att jag riktigt har förstått det har livet virvlat i färggranna sjok runt huvudet på mig de senaste månaderna (jag har främst läst den på väg till och från jobbet) och det är först nu jag börjar inse vidden av den resa jag fått. Att läsa Roberto Bolaño, om man får ta hans magnum opus som exempel, är vindlande, berusande, vackert. 2666 har jag nämnt tidigare för omkring ett år sedan (tror jag), men sedan lade jag romanen (som i sin tur består av fem mer eller mindre fristående böcker som alla ändå tematiskt är knutna till varandra) för att ta mig an den på nytt för ett par månader sedan. Jag har givit mig fan på att sluka/äta/läsa/leva den här boken, och likt andra litterära tjockisar (Shantaram, De välvilliga) har den levererat.
Bolaño dog 2003 och började, enligt egen utsago, att skriva prosa för att det var mer lukrativt och för att familjen skulle kunna klara sig. Ändå är det prosan som givit honom den postuma berömmelse som är så typisk den i 2666 förlupne Benno von Archimboldi, den tyske efterkrigstidsförfattare som romanens alla delar mer eller mindre kretsar runt. Jag vet inte; jag skulle kunna skriva en hel eftermiddag om allt 2666 får mig att känna, men då är risken stor att jag börjar recensera själva livet, vilket man kan säga att Bolaños bok (eller böcker) till stor del befattar sig med.
Skulle jag tvingas använda enbart ett ord för att beskriva Aimee Benders noveller vore det ”quirky”, eller kanske ”flippade” om jag nödgades använda mitt modersmål. Världen är full av märkliga människor, föremål och företeelser, och det enda de har gemensamt i Benders texter är den fullkomliga naturlighet med vilken de förekommer. Fan, det där lät lite för invecklat. Låt mig säga så här då: Likt den gamla skolans magiska realism låter författaren helt enkelt allt det märkliga uppfattas som helt naturligt. En man har ett hål rätt igenom kroppen; en pojke har nycklar istället för fingrar; en kvinna stannar i öknen för att köpa en mango, men får även ta del av en märkliga affär där innehavaren säljer fysiska ord som består av exakt det de heter.
Möjligen kan innehållet i Aimee Benders noveller vara en aning för svårsmält för den som enbart konsumerar det som ligger på de litterära topplistorna, men för alla dem som vågar släppa in det flummiga, det surrealistiska är The Girl in the Flammable Skirt och Willful Creatures ren mumma.
Särskilt en novell, ”Ironhead”, är rentav rörande i sin beskrivning av den utanförskap en ung människa kan känna när han eller hon inte är som andra. Att ”inte vara som andra” i det här fallet innebär att födas med ett strykjärn till huvud istället för en pumpa, som ens syskon, är egentligen en bisak. Utanförskapet som skildras är ändå av den sort som biter tag och håller sig fast, långt efter det att man läst ut novellen.
© 2024 cronopio.se
Tema av Anders Noren — Upp ↑