Det är så här: Kan man inte bygga måste man riva.
Jag är ledsen för att det är så här. Jag är ledsen för att jag är elak, cynisk, destruktiv, bitter, nedbrytande. Men det är ett försvar, det ska ni veta. Och det är bättre att känna motvilja än ingenting alls.
Jag är medveten om att den här bloggens fokus förskjutits mer och mer från att handla om litteratur till att handla om mig. Kanske är jag rentav en figur i en roman? Vore det inte härligt och ironiskt om det då handlade om en bildungsroman?
Antal personer jag varit elak mot och möjligen sårat i helgen: 2. Eller 3, beroende på hur man räknar.