PULVIS ET UMBRA

Kategori: Eget skrivande & kortprosa (Sida 5 av 7)

Här postar jag om mitt egna skrivande samt noveller och kortprosa.

Cinquante-deux

The last couple of months I’ve been working on a project I’ve decided to call ’Cinquante-deux’, which is French for fifty-two. Yeah, I’m a pretentious bastard. Anyway, the project consists of as many short prose pieces as there are cards in a regular deck of cards, with each text consisting of no more and no less than fifty-two words. Clever, huh? The pieces are virtually stand-alone, even though some of them have some themes in common. Some of them are surreal, some corny, some sweet (I hope), some funny and some really really bad. The thing is, I wanted to include even the bad ones, as I believe that reflects myself and life more accurately. Nobody’s perfect, so why should art be? Something like that. Yeah, this stuff is written in Swedish, just to let you know. Maybe I’ll translate some of the pieces along the way, but for now, enjoy them as they are. To view a PDF-document containing all the pieces, simply click the picture below. You’ll need Acrobat Reader or somesuch program, of course.

UPDATED – SEE OCT 30:TH 2011 POST (in Swedish)

In English, please

I’ve decided to continue writing this blog in English. The reasons are pretty simple. At one point in life all I did was write in English. Although my native tongue is Swedish, English always came easier and so I wrote a shitload of texts, stories and poems in that language. Only later did I realize I should give Swedish a go if I wanted to get published someday. Gradually I rediscovered my own language and today I write almost exclusively in this charming north-Germanic language.

Writing blog entries, however, is an entirely different matter. My main reason for launching this blog was the somewhat simplistic thought that maybe, if I managed to keep up a steady stream of more or less nonsense entries, that’d rub off on my fiction writing. But things went in the complete opposite direction. Instead I felt uneasy at the ”immense” pressure of having to write new entries all the time. So, to keep it short, I discovered that maybe, if I kept to writing prose in Swedish and writings on writing, literature, music, whatever in English, maybe that’d work. So here I am. Maybe the fact that I’m keeping my fingers busy now will also affect my fiction writing positively. Who knows. We’ll see.

There will be no translating of previous entries, however. The past is the past and now is, well, for lack of a better word, now.

Kinesiska askar

Nu verkar det äntligen som om jag är klar med ”mastodonttexten” Kinesiska askar. Jag säger verkar,  eftersom den, tills den en gång går i tryck, ändå bara är ett möjligt utkast. Men jag är nöjd, även om texten består av flera mindre, av varandra oberoende texter och därför kanske inte direkt utgör någon utveckling i mitt skrivande (läs: disciplin). Texterna har inte ens något med kinesiska askar att göra; det är bara en titel jag haft i huvudet i hur många år som helst och nu äntligen vill använda. Jag hade en äldre text som jag försökte utveckla till en slags ramberättelse, men den kändes till slut för krystad. Det hjälper väl inte direkt att de individuella småtexterna som vanligt är surrealistiska och flummiga på ett sätt som känns väldigt jag vid det här laget. Man kan se Kinesiska askar som en systertext till Alfabetet enligt Judas från  Utkast till ett mörker, om man så vill. Eller så kan man bara läsa den som den är, vilket var precis vad jag tänkte med Alfabetet en gång. Nåja; det känns i alla fall förlösande att ha någonting sammanställt, även om de inbördes texterna varierar i ålder och säkert också kvalitet.

Tiddelipom

Det kanske kommer något längre inlägg strax. Jag känner mig småsugen på att skriva, på att låta fingrarna kräkas en stund. Eller blöda, hur man nu vill se det. Men bättre ett kort inlägg som får fingrarna i rörelse än inget alls. Jag tror att det är bäst så. Annars riskerar jag att blockera mig själv och det blir inget skrivet alls. Nu gäller det att öva upp rörelserna igen. Det är som att knåda iskalla vinterfingrar och få blodet att cirkulera. Och den liknelsen är jag jävligt nöjd med.

Ångest

Ångest. Sån jävla ångest. Hade jag igår. Jag tror inte det handlar om att komma tillbaka från en veckas semester i Nederländerna så mycket som oro inför det som alltid är – hur jag är oförmögen att ta tag i mitt liv och då framför allt mina tvångshandlingar. Jag vet att jag inte borde lämna ett hem som ser ut som skit när jag åker iväg en längre period, för det där hemmet kommer att finnas där precis som jag lämnade det när jag kommer tillbaka. Det är en insikt som har grott i mig under en längre tid, och den är att jag behöver hjälp. Faktiskt. Jag behöver det. Det här är inte något som kommer att försvinna av sig själv. Att flytta till en ny lägenhet, vilket är mer eller mindre prio ett just nu, är inte en långsiktig lösning vad det gäller de problemen, så mycket vet jag i alla fall. Som mest kanske jag får ett halvår innan spökena återvänder. Men där är jag åtminstone ärlig mot mig själv, och huvudanledningen till att jag vill flytta är inte mina tvångshandlingar. Handlingarna verkar förresten leva sitt eget liv, för det var jävligt länge sedan jag minns att jag faktiskt hade en tvångstanke som föregick dem.

Det är så jävla mycket, så rörigt, så många småsaker. Grejer jag inte kan förklara, saker jag bara vet, instinktivt. Jag vet att jag måste utföra de här och de här tvångshandlingarna, och dessutom i vilken ordning, för annars kommer jag att må skit och det försvinner inte. Eller det gör det, men det kan ta tid, och det vågar jag inte. Och hur ska jag kunna fokusera på så triviala saker som världen där utanför, med val, dokusåpor, mode, relationer, politik, whatever, när jag inte ens kan använda tvålen innan jag ”tvättar av” den?

Fan, ni skulle se mig hur jag bär mig åt. Installera en kamera i mitt badrum och sänd på prime time. Det kanske skulle lära den svenska hobbyvoyeuren något också.

Det kommer eventuellt flera tankar; nu har jag åtminstone brutit den här vallen. Jag har haft svårt att sätta mig ner och bara skriva ner det, men förhoppningsvis ska jag bli bättre på det. Liksom med det övriga skrivandet måste jag tvinga mig: Det är inte alltid vackert, men det är nödvändigt. Att skriva är fan inte alltid glamour, det är ett jobb också. Nu har jag visserligen ett dagjobb som börjar ta mer och mer kraft, men det kanske i sin tur leder till att jag får energi över när jag blir så ”uppe i varv” att det kan smitta av sig på min fritid? Det har ju funkat tidigare; jag har blivit i alla fall lite bättre på att städa och hålla hyfsat snyggt hemma sedan jag började jobba heltid. Det är ingen svår matematik, det bara är så. Och fan om inte det också får mig att grubbla på hur tillvaron är funtad, hur allt kan vara så jävla svart-vitt, välbalanserat och magiskt inordnat att det ena ger det andra och att man inte kan ta några genvägar och allt det där. Aj. Nu svamlar jag. Men det är välbehövligt. Jag vill inte censurera mig själv. Jag vill, jag måste, jag VILL träna upp mina fingrar att aldrig ljuga eller försköna. Det är ett hårt arbete, men jag är också jävligt trött på att skjuta upp skrivandet, att slöa, att ta den lätta vägen.

Dammit, jag vill inte vara en ”när jag får inspiration”-skrivare!

Ni kanske ser hur tankarna vandrar nu? Det här är bra. Mycket bra.

Vi kan inte lastas

vi kan inte lastas          vi
är bara människor
med huvudena vända mot
solen piper vi efter
näring          vem matar oss

vi kan inte lastas          våra
hjärtan är svaga          vårt
blod kokar lätt
att röra sig är att utan pardon
gå slutet till mötes

jag kan inte lastas          jag
är bara den som drömmer
den som drömmer är jag     eller
drömmer mig          och
jag drömmer att inget
av detta spelar någon roll

att jag höjer mig över träden
och smakar solen
att någon öppnar och älskar
bläddrar i mig          läser mig

Tempus fugit

Nej men oj, så tiden går. Verkligen. Hade det gått nästan två hela månader sedan mitt senaste inlägg? Och ny design har jag också. Jösses. Jag måste verkligen göra något åt min slöhet när det kommer till att uppdatera här. Jag skulle ju kunna skriva så mycket spännande, exempelvis om hur jag tittar på fotbolls-VM på jobbet samtidigt som jag dricker kaffe och låtsas jobba. Heh. Eller andra smaskiga grejer. Som att jag tar två gamla, var för sig mycket förvirrande texter och slår ihop dem och they actually make some sense. Cut up? Cut n paste? Cut your shit out?

Alla bilder till inläggen försvann förstås. Jag raderade dem, så det är inte så konstigt. Men nu när jag återskapat bloggen, efter ett infall, finns inläggen kvar. Jag kommer inte att få ihop det där i huvudet. Sorry. Eftersom jag inte orkar gå igenom varje gammalt inlägg så kommer ni få vänta på bilder tills … ehm … jag känner för att illustrera mina briljanta inlägg? Mmm … ungefär så.

Jag vet inte. Men tiden får bestämma. Som den alltid gör.

Förresten är det skönare att sitta inne i skuggan och kolla på fotbo … jobba än att stekas ute i solen. Seriöst. Faktiskt. Helt ärligt. Promise.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑