Etikett: novell (sida 1 av 2)

Ny novell – Andetag

Jag har skrivit en ny novell. Den heter ”Andetag” och kan läsas här. Jag har inte skrivit något på bra länge, vilket jag helt och hållet skyller på att jag mått kasst av olika anledningar. Men den här växte fram, handskriven i en av de vackra anteckningsböcker i skinn jag fått av min syster. Det är något visst med att skriva för hand. Man måste tänka efter på ett annat sätt än när man skriver för maskin. Jag hade tänkt att den skulle ingå som en av de kortare berättelserna i min samling Trick med speglar som aldrig verkar bli klar. Men det rör på sig. Lite.

Det är bara väldigt skönt att det känns bra att skriva igen. Och lite hjälper det mot ledan. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen på något café med Caffé Cortado och en blommande idé i skallen. Och när det blir riktigt bra, då får man ont i handen av skrivandet, men det är det värt. Det är det.

Kortprosa: Rossettieffekten + På ett tåg jag aldrig tog

Två nya texter, inspirerade av låttitlar från en musiker jag aldrig hört (Bill Nelson). Först skrivna på engelska, sedan översatta av yours truly. Riktlinjen för varje text var att de skulle skrivas under max en timme och bestå av minst 250 ord. Varsågoda.

Rossettieffekten

Trots att lite är känt om Giacomo Rossetti vad gäller hans privatliv har det han lämnat efter sig i form av collateral damage knappast kunnat undgå någon. Han var scenmagiker till yrket, men den publik han drog på höjden av sin karriär var knappast något att skryta med. Enligt vittnesmål från hans svåger beklagade han sig över detta faktum och beslutade sig sedermera för att sätta punkt för sin bana som magiker (han föraktade ordet trollkarl, som så många i hans skrå). Men först ville han ge en sista föreställning. För att sluta ”på topp”, som han sa. ”Synnerligen låg topp”, som kritikerna lakoniskt påpekade, men detta berörde honom föga.

När så aftonen för den sista föreställningen var kommen dök han upp på scenen iförd en vit kostym med väst. Med huvudet lätt framåtböjt under det murriga ljuset lät han en minut passera innan han sa något.

”Mina damer och herrar. Vad ni kommer att få uppleva i afton är något ni aldrig tidigare varit med om. Någonsin. Det är jag fullständigt övertygad om. Faktum är att jag garanterar det.” Betoningen på ordet lät som om han spottade ut något obehagligt, något beskt som länge legat i munnen och irriterat.

”Jag kallar det för Rossettieffekten”, sa han och gjorde en paus och log mot publiken. Som om han på samma gång ville urskulda sig för denna spelade ödmjukhet och utmana dem med den, ja rentav provocera. Innan de närvarande dukade under skulle några av dem hinna vittna om detta leende. Det var fridfullt. Tafatt, ja, men samtidigt också … rofyllt.

”Jag ämnar lyfta på slöjan”, fortsatte han. ”Riva ner draperiet, så att säga. Ni kommer att få se.”

Och så, utan vidare dröjsmål, satte han igång med sin rutin. Flera källor vittnar om att den bestod i en blandning av handgester och tyst mumlade ord som ingen i publiken kunde uppfatta eller förstå. Efter ungefär fem minuter av detta började folk himla med ögonen och sucka. Andra reste sig helt sonika och gick. Innan de lämnade lokalen ropade en av dem ”DU SUGER”. Men Rossetti fortsatte. Till slut verkade han vara klar och föll ner på scengolvet. Det tog fem-sex minuter innan den kvarvarande publiken insåg att det inte var fråga om något skämt och ringde efter akuthjälp. Då var det naturligtvis för sent.

Rossetti dödförklarades på plats. Det stod i alla tidningar, vilket ni säkert vet, men inte förrän de som närvarat också började dö som flugor. Någon reporter bestämde sig för att gå till botten med det hela och knöt ihop alla trådar. De av er med en moralisk … ska vi säga mindre stabil natur kanske har bestämt sig för att stödja vissa publikationer av tveksam moralisk, ska vi säga, övertygelse, och har således säkert sett närbilderna på några av dessa olyckliga.

De där molntäckta ögonen. Som kvicksilverhimlar, virvlande grått över iris, totalt övertäckta pupiller. Rossetti hade påstått att han skulle ”riva ner draperiet”. Frågan som oundvikligen följer blir då: Framför vilken scen?


På ett tåg jag aldrig tog

På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna med genomskinlig kjol, genomskinlig blus och definitivt ingen makeup. Hon bläddrar i en pocketbok som handlar om att hitta ens sanna jag och inte falla för snubbar med röntgensyn. Jag kan inte påstå att jag är ledsen över att jag inte befinner mig på det tåget för det hade i sanningens namn aldrig fungerat ändå.

Lokföraren är en man med valrossmustasch. Han är 35 år, kommer från Knivsöder och älskar latte macchiato. Jag vet att om jag hade suttit på det tåget hade det slutat med att jag mördat honom. Och jag vet ingenting om hur man kör ett tåg. Förmodligen hade jag gjort bort mig rejält. Och trots att jag fortfarande älskar henne – vad nu det betyder – och vill att hon ska lära känna hela mig tror jag det hade blivit för mycket att hantera som det är nu.

På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna som inte gråter. I hennes handväska rör sig mascaran hon kommer att lägga på senare i kväll oroligt. Hon läser en pocketbok som handlar om att släppa taget. På omslaget ler en man så att det nästan bländar. Hon vill slå ett hål genom hans nuna. Tåget saktar in. Stationsbyggnadens blinkande ljus tränger mödosamt fram genom mörkret. Hon går av, rör sig över perrongen, håller hårt i handväskan. I farten slänger hon boken i en papperskorg.

Jag vänder mig om när jag hör hennes klackar klappra över golvet. Hon har på sig en elegant ljusbrun sidenkjol och en blus av luftig vanilj som virvlar runt kroppen. Hon ler försiktigt. Avvaktande. På bordet framför mig står två kaffekoppar och en liten sockerskål i metall. Men i kväll dricker jag mitt kaffe svart, och ingen jävla latte macchiato. Det är ett löfte.

Lungor

Ny berättelse: Lungor. Klicka på bilden för att läsa. Finns som vanligt även under novellfliken.

Ny novell: Två porträtt

Tja, ny och ny vet jag inte om den är. Jag skrev den i somras och skickade sedan in den till tidningen Skrivas stora novelltävling. Man kunde vinna 10.000 kronor. Jag vann naturligtvis inte. Men tävlingen drog ut på tiden och blev först avgjord i dagarna. Jag kanske inte borde ta det så allvarligt; det är ju trots allt alltid en fråga om personlig smak det här med vad som faller en viss jurymedlem på läppen, men jag är ändå nöjd med texten och vill gärna dela med mig av den. Så varsågoda: Två porträtt. Som vanligt med texter jag lägger upp finns den även under fliken TEXTER.

Hem till Afrika

En relativt nyskriven novell med titeln Hem till Afrika. Surprisingly socialrealistiskt innehåll för att komma från mig. Ligger även under textfliken, som brukligt.

Novell: Indigo Café

Varsågoda, en berättelse.

Blandad konfekt

Lite blandat: Jag har fått en jättefin recension av Utkast till ett mörker av Roza Takiporian. Läs den här. Känns lite märkligt att någon läser den (falsk blygsamhet ftw) så här tre år senare, men naturligtvis blir jag glad.

Gjorde misstaget att söka på gamla flammor på Instagram. Hitta inga, men dock systrar till. Ett av nämnda systrars foton visade flamman med nybliven make. Undertecknad kände ett styng i hjärtat. Ja, fan om inte det är det rätta ordet för en gångs skull! Styng. Jag har gått vidare, tro dock inget annat. Det var fem år sedan, och dessutom var vi bara tillsammans i en månad. Men jag skrev, kort därefter, om henne i en novell, så nog fan betydde det något.

Varför gör man sådana här saker egentligen? Det här är ju bara ytterligare ett exempel på att jag gör rätt som inte har ett Facebookkonto. Jag skulle ge mig själv sådan ångest. Hu.

Slutligen bjuder jag på ännu en text ur arkiven. Den heter ”Turkisk konfekt” och ingick även den i Modern Monasterys andra antologi från 2008. Delar av den infogades sedan i texten ”Alfabetet enligt Judas” i Utkast till ett mörker. Kanske hade jag hittat min stil rätt ordentligt vid den tiden, då texten uppskattades av många (vilket jag bockar för än idag. Ser ni hur jag bockar? Nej?) Nu vänder vi blad och ser framåt. Jag har en novell på gång, men än så länge ligger den bara och skvalpar i huvudet, vill inte bli stilla. Jävla skit. Titeln är jag mycket nöjd med, men den får bli en hemlighet än så länge.

Novell: Karta över ingen plats

Ibland ser man tillbaka på texter man skrivit för länge sedan och upptäcker att man faktiskt är riktigt stolt över somliga. Ja, faktiskt. I det här fallet handlade det om en berättelse jag skrev 2008, till den andra antologin från Modern Monastery (den med rött omslag). Det var inte den enda texten jag bidrog med, men kanske den som stått sig bäst, i alla fall om du frågar mig. Och fan om det inte kom ett litet leende när jag läste igenom den igen. Får man skriva så? I alla fall, jag tänkte att jag lägger upp den här, så får vi hoppas att någon annan har glädje av den också. Berättelsen finns, helt logiskt, under fliken ’Berättelser’ och här.

Novell: Kött

Här kommer en novell jag skickade in till en tävling som Stockholms stadsbibliotek anordnade förra året. Temat var vampyrer. Den vann inte. Nåja. Jag lägger upp den här, eftersom mina planer på att färdigställa en ny bok med noveller nog aldrig kommer att bli verklighet. Klicka på bilden för att läsa.

Kinesiska askar

Nu verkar det äntligen som om jag är klar med ”mastodonttexten” Kinesiska askar. Jag säger verkar,  eftersom den, tills den en gång går i tryck, ändå bara är ett möjligt utkast. Men jag är nöjd, även om texten består av flera mindre, av varandra oberoende texter och därför kanske inte direkt utgör någon utveckling i mitt skrivande (läs: disciplin). Texterna har inte ens något med kinesiska askar att göra; det är bara en titel jag haft i huvudet i hur många år som helst och nu äntligen vill använda. Jag hade en äldre text som jag försökte utveckla till en slags ramberättelse, men den kändes till slut för krystad. Det hjälper väl inte direkt att de individuella småtexterna som vanligt är surrealistiska och flummiga på ett sätt som känns väldigt jag vid det här laget. Man kan se Kinesiska askar som en systertext till Alfabetet enligt Judas från  Utkast till ett mörker, om man så vill. Eller så kan man bara läsa den som den är, vilket var precis vad jag tänkte med Alfabetet en gång. Nåja; det känns i alla fall förlösande att ha någonting sammanställt, även om de inbördes texterna varierar i ålder och säkert också kvalitet.